Anbiorntorp
Det var en gång två bröder, deras efternamn var STORE. Möjligen var det Erik den Heliges broder, Joar Blås ättlingar som kom till Kind. Den äldste stannade på Högalid i Ambjörnarp och den yngre stannade på Torpa i Länghem.
Århundradet var kommet till det 14:de. Nedom backarna till det högt belägna Högalid fanns Anbiorns torp tillhörande Store, platsen var omgiven av vatten och var lätt att försvara så därför byggdes en liten kyrka med intilliggande klockstapel. Detta blev socknen eller samlingsplatsen Anbiorntorp. Klockan som vägde 2 1/2 skeppund kom att ringa vid sorg och glädje, vid faror och när fienden kom. Så har den gamla klockan ljudit i nära 600 år och gör så än i dag. Klockan fick en finare kyrka 1623. Den blev upphöjd 1840 i den nuvarande kyrkans torn.
Socknens kyrkor har under åren varit hotade vid ett flertal tillfällen. Redan på den katolska tiden kom det danska legoknektar till socknen, brände och skövlade. Våra kyrkor klarade sig tack vare ”försvarsringen” av sjösystemet. 1563-70 då danskarna härjade i våra trakter och brände 45 % av alla gårdar i socknen. I By brändes allt ner så byborna tog sin tillflykt till ”Jättens grotta”. Vår präst Rasmund från det danska Halland kom i onåd och gick handgripligen till väga mot kyrkfolket, blev därför avsatt 1582.
På 1600-talet var det storhetstid i Ambjörnarp, då blomstrade våra säterier. Det var Högalid, Hallabo, Björkered, Emtashult och Tosthult. Store av Högalid och Hård av Hallabo deltog i kyrkbygget 1623.
På Högalid dog ätten Store ut 1654, kvar blev 5 systrar som gifte sig inom ridderskapet. Vapenskjölden, hästen, harnesk och värjan skänktes till kyrkan och fick återköpas. Christina Store stannade kvar och deltog aktivt i alla sockenstämmor.
Baron Carl Hård av Hallabo skänkte 1682 ljuskronan och mässhake till kyrkan och är bevarade. Från Elin Store och Johan Hård som gifte sig i Hallabo 1620 har det utgått ett otal kända personer, de manliga började sin bana som karolinska officerare hos Karl den X, XI och XII. Av de fem som var med i kriget mot ryssen kom endast en tillbaka efter nio år i Sibirien.
Särskilt omtalad blev Axel Hård som hjälpte Karl den XII med ”stövellånet” i segern vid Narva. Det står omskrivit att Karl den XII lärde sig rida av Hovstallmästare Gustav Hård. De nuvarande Hård av Segerstad härstammar från Elin och Johan Hård.
På Björkered säteri regerade den manhaftige ryttmästare Bengt Reets, senare adlad till Reutervall 18 juni 1686. Anledningen till adelskapet var att han hjälpte Kart X Gustav att nedlägga ett stort antal snpphanar, han var även befälhavare vid gränsen mot Halland. Han protesterade mot biskopen före sitt adelskap om att få sitta framme i kyrkkoret bland ridderskapet, efter noggranna utredningar av biskop Klingenstjerna fick Reets sitta i fjärde bänk. Här av fick vi en utförlig ritning och beskrivning av vår 1600-tals kyrka.
Maria Lake från Emtashult skänkte dopskålen år 1668 som än i dag använd vid dop.
I juni 1657 inträffade en stor händelse invid inloppet till Göteborg. Läget var att danska flottan låg vid Vinga under befäl av amiral Nielsen och hindrade den svenska eskadern från att gå ut (detta var under Karl den X Gustavs danska krig). Anders Olofsson från Tosthult i Ambjörnarp var befälhavare på snabbseglaren ”Sparven” med 22 man och 3 punds kanoner ombord. Den 19 juni 1657 seglade löjtnant Olofsson ut och tog ett danskt skepp som prisfartyg in till Göteborg. Löjtnant Olofsson gjorde flera attacker mot danskarna bl.a. sköt han tre skutor i sank vid Askim. När blockaden var bruten kunde löjtnant Olofsson nå den danska fästningen vid Fredriksodde som fallit i svenskens händer. I februari gick Karl den X Gustav över Stora Belt och vi fick freden i Roskilde 26 feb 1658, då blev Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län svenskt. Det var löjtnant Olofsson som seglade hem och överlämnade underrättelsen om att Fredriksodde fallit, ett brev uti ”bly förseglat” den 4 nov 1657.
Göteborgsposten har uttalat önskemål om att den store sjöhjälten löjtnant Anders Olofsson från Tosthult vid sjön Visen i Ambjörnarp borde få en staty av sig uppsatt i sin hem socken.
Så kom 1700-talet när elände som sjukdom, fattigdom och krig härjade. Adelsmännen flyttade till Stockholm, läget förbättrades inte förrän kriget var till ända och vaccinet samt ”potätera” kom och räddade oss.
I slutet av 1800-talet hade befolkningen i det lilla Ambjörnarp ökat från 3-400 till nära 1000 personer trots en utvandring till Amerika på ca 500 personer. Det är en glädje att idag visa deras ättlingar platserna och rester från deras torpstugor.
På 1800-talet fick vi skola, och skolhus byggdes. Läraren Magnus Pettersson kom till Ambjörnarp 1862 bedrev skola fram till 1894, hans insatser i samhället var så betydande att de behöver ett eget kapitel.
Det var jordbruk som stod för försörjningen tills vi kom in på 1900-talet. Nu blev det liv och rörelse i samhället, 1 feb 1890 fick vi postkontor, järnvägsbygget var på gång H.N.J invigde sin bana 1906 (västra centralbanan). Det var nu som samhället började tas sin form med affärer, cafe, hotell och olika hantverkare. Vägarna blev bättre. Det byggdes ett ganska stort ångsåg som kunde lasta sitt virke på den nya järnvägen. Även vattendrivna såg, kraftverk och kvarnar byggdes detta tack vare det stora sjösystemet. De flesta var sysselsatta inom jordbruket fram till 1950-talet då 120 jordbruk kunde leverera mjölk från 520 kor, mot idag en leverantör med 12 kor.
Stickmaskiner var vanliga i alla stugorna de första 50-60 åren på detta sekel. Ambjörnarpsborna sneglade nog på ”Smålandsandan” för vi fick många industrier. Det blev cementguteri, trä-, metall-, beklädnads-, textil- samt smidesindustri. (Ambjörnarp var känt för sin yx-tillverkning).
Ambjörnarp är ett vackert samhälle med sina 40 sjöar. Det finns ett blomstrande föreningsliv med kroppsligt och andligt utövande. En Hembygdsförening och ett Byalag som ser till forntid, nutid och framtid.
Alla är välkomna till ett trivsamt samhälle, där än i dag vår snart 600-åriga kyrkklocka ljuder till samling dop och bröllop.
Juli 1994 Sten Strömqvist